Tålamod leder Fredriks väg mot nya behandlingar

Fredrik Swartling är en klassisk problemlösare som alltid söker nya vägar till viktiga forskningsresultat. Utrustad med en rejäl dos tålamod försöker han nu förstå mekanismer bakom hjärntumörer hos barn för att hitta nya behandlingar.

Fredrik Swartling slår sig ner i en blå soffa i sitt välorganiserade forskarrum på Rudbecklaboratoriet bredvid Akademiska sjukhuset i Uppsala. På en anslagstavla finns bilder på två barn i skolåldern och i ena hörnet hänger en pepparkaka formad som en hjärna – en symbolisk avskedsgåva från en student, förklarar han.

I labbet utanför hans rum pågår nämligen forskning för att förstå hjärntumörer hos barn. Fredrik Swartling är särskilt intresserad av hur den knepiga genfamiljen MYC påverkar utveckling av tumörer och hur deras förmåga att driva på cancercellers tillväxt ska kunna kontrolleras.

– Trots att de troligtvis är inblandade i hälften av alla tumörformer har man inte hittat något effektivt läkemedel, förklarar han.

Detta är MYC

  • De flesta gener i kroppen ombildas till protein som kan cirkulera i cellerna och utöva viktiga funktioner. MYC-proteinerna är främst inblandade i celldelning och stimulerar celltillväxt. De har också förmågan att dra till sig blodkärl som får cellerna att växa. En ökad celltillväxt gynnar tumörer och därför vill forskarna hämma den här skadliga processen.
  • I djurmodeller har forskarna lyckats blockera MYC men det har man ännu inte lyckats med hos patienter.
  • Ett problem är att läkemedelsmolekyler inte kan fästa på proteinerna som dessutom finns längst in i cellkärnan.
  • En stor utmaning är också att hitta läkemedel som kan ta sig över blod-hjärnbarriären så att de når hjärnans celler.

MYC-gener har varit Fredrik Swartlings forskningsområde sedan 2008. Då hade han sedan några år tillbaka bytt yrkesbana från apotekare till forskning om hjärntumörer hos vuxna. Men under en postdoc-tjänst vid University of California i San Francisco, där hans handledare var specialist på neuroblastom och medulloblastom, stärktes Fredrik Swartlings engagemang för barncancer.

– Jag lärde mig mycket om barncancer och kände att det vore fantastiskt om jag kunde hitta någon behandling som kunde hjälpa barnen att bli bättre från sin sjukdom.

Under tiden i USA väcktes även intresset för MYC-genernas egenskaper och han fick värdefulla forskningsråd av universitetets rektor, Michael Bishop, som belönades med Nobelpriset i medicin 1989 för sin upptäckt av cancergener.

– Vi fick hjälp av den riktiga experten som faktiskt var med och upptäckte MYC så det var ju häftigt och spännande också.

Genom en tjänst finansierad av Barncancerfonden kunde han fortsätta att studera de komplexa generna i Uppsala. Här försöker hans forskarlag nu främst förstå biologin bakom utvecklingen av medulloblastom, men även cancerformerna ponsgliom och glioblastom.

I fokus står försök att hämma MYC-generna, som uttrycker proteiner som är viktiga för hjärnans utveckling. Normalt ska produktionen av dessa proteiner stängas av i tvåårsåldern men hos patienter med barncancertumörer fortsätter de att produceras i stor mängd.

– Vi vill därför försöka kombinera olika läkemedel som indirekt bromsar proteinerna. Vi hoppas att det ska leda till nya behandlingar.

För att förstå när, och var, tumörerna uppstår i hjärnan är det också viktigt att koppla ett grepp om tidsperioden när de här generna normalt stängs av. Troligen sker detta i gränslandet där stamceller ska bilda andra typer av hjärnceller.

– Det är någonstans däremellan som felet begås och det blir cancerceller. Kan vi förstå detta kan man inleda en behandling som ursprungscellerna svarar på.

Fredrik Swartling är också intresserad av den svårbehandlade återfallsprocessen vid medulloblastom. Där har hans forskargrupp lyckats spåra ett fåtal tumörceller som inte svarar på behandling och därmed orsakar återfallet. Fredrik Swartling beskriver upptäckten som ett litet genombrott – men han tar inte ut några segrar i förskott. 

– Man måste alltid testa och se om resultaten håller. Men vi håller nu på att testa läkemedel som specifikt slår ut tumörcellerna och som vi hoppas kan komplettera standardbehandlingen. 

När Fredrik Swartling pratar om sin forskning tänker han noggrant igenom alla svar. Lugnet, behärskningen och ett rejält tålamod tycks ha löpt som en röd tråd genom hans liv. Han spårar tålamodet till uppväxtåren på en liten gård utanför Valdemarsvik under 1980-talet. Här bestod sysslorna av att samla in ved från den omgivande skogen, odla grödor och ta hand om familjens djur. Men livet på landet var ganska långtråkigt och han flydde därför in i de tidiga datorernas värld.

– Jag programmerade spel och det gjorde att jag utvecklade både kreativitet och tålamod. Det tror jag har hjälpt mig senare i forskarlivet.

Tålamodet är också en rustning mot besvikelser, som oundvikligen kommer i forskningsprocessen. Om resultaten inte blir som förväntat blir utmaningen snarare att förstå allt ännu mer detaljerat, förklarar han.

– Okej, det var inte som vi trodde, då måste vi fortsätta jobba vidare med att förstå hur vi kan gå en annan väg och hitta en lösning. Jag är en problemlösare så jag ser att man kan hitta möjligheter där också.

Men det finns tillfällen när tålamodet byts mot stress. Det känner han när förtvivlade föräldrar till barn med cancer ringer för att få hjälp.

– Föräldrarna är ofta väldigt pålästa, de kan väldigt mycket. Men det är inga lätta samtal och jag kan känna en frustration över att vi inte får ut våra resultat till vården. Där skulle jag vilja att det gick snabbare.

Liksom många forskare har han haft lite svårt att separera jobb och fritid, men med två barn som kräver hans uppmärksamhet tar forskningen numera paus efter arbetstid. Men inte sällan dyker nya idéer upp under joggingrundor.

– När jag är ute och springer i skogen kommer jag ofta på saker och hur vi kan gå vidare i olika projekt, säger Fredrik Swartling.